Nieszawa 1703 : myten och verkligheten

I mitten av 1860-talet utbröt en ivrig polemik mellan Anders Fryxell (1795-1881) och Bernhard v. Beskow (1796-1868). En av ingredienserna i diskussionen var den senares ifrågasättande i skriften Karl XII i Alt-Ranstadt (1866) av en del brev utgivna under Karl XII:s namn. Beskows arbete utgavs åren 1868-69 i omarbetad form under titeln Karl den tolfte : en minnesbild och jag kommer fortsättningsvis att citera ur detta senare verk. Beskow kunde inte förmå sig till att tro på att Karl XII i brev till Carl Gustaf Rehnskiöld skulle ha formulerat sig "som en verklig kannibal" (s. 183), t.ex. genom att uppmana denne att hänga folk på halva bevis eller att låta en oskyldig lida snarare än att låta en skyldig slippa undan. Hur skulle Karl XII, enligt Beskow herre över sitt temperament mer än de flesta, ha kunnat undslippa sig dylika föreskrifter? Hur skulle han "som bevisligen aldrig ens i en uppsvallning av vrede, då blodet steg honom i ansigtet, yttrat ett strängt ord till någon" (s. 187) ha kunnat avkläda sig all mänsklighet? Beskow misstänkte alltså att breven helt enkelt var förfalskningar, härrörande ur samlingar uppbyggda av motståndare till enväldet.

Anders Fryxell gick 1868 till motattack i andra upplagan av sina Berättelser och utvecklade delvis sin syn på Karl XII agerande i Polen i uppsatsen Anmärkningar mot Bernhard von Beskows skrift: Karl XII i Alt-Ranstadt, publicerad i Historiskt bibliotek 1877. I den senare skriften ingår ett avsnitt som heter Karl den tolftes krigarlynne, i vilket Fryxell exemplifierar med hjälp av några av de brev som Beskow inte ville tro var äkta. Ett av dessa är det bekanta "Nieszawa-brevet", där som vi sett ovan Karl XII berättar att han nyligen har "bränt up een hel stadh och hängt bårgarna" (s. 283).

Så här nästan 150 år senare är lätt att dra på munnen åt både Beskows naiva hjältedyrkan och Fryxells envetna, okritiska förtecknande av allehanda uppgifter av mer eller mindre utpräglad anekdotkaraktär. Medan Beskow vägrade tro att hans hjälte Karl XII kunde få något så banalt som ett vredesutbrott, verkar Fryxell ha varit lika oförmögen att tänka sig att en främmande diplomats uppgifter om Karl XII:s göranden och låtanden skulle kunna vara överdrivna eller rentav felaktiga.

1885 utkom den sista del av Sveriges historia under konungarne af pfalziska huset som Fredrik Ferd. Carlson (1811-1887) lyckades färdigställa. I samband med skildringen av belägringen av Torun berättar Carlson om de svenska försöken att uppamma stöd för den Augustfientliga storpolska konfederationen. Han hävdar där att Karl XII anbefallde Rehnskiöld att som övertalningsmetod använda "eld och brand" och anför i det sammanhanget ett stycke ur "Nieszawa-brevet", bland annat den välbekanta frasen om hängningen av borgarna.

1902-1903 kom Claes Adelskölds Karl den tolfte och svenskarne, ett verk som jag dock närmast vill betrakta som "Fryxell, version 2b". Jag tänker därför inte ta upp det närmare.

I Karolinska förbundets årsbok 1914 finns en artikel av Fr. Rudolf Antoni (1886-1938) om fälttåget i Polen 1703. Antoni berättar i samband med sin redogörelse för belägringen av Torun att svenskar emellanåt blev överfallna och dödade av den polska civilbefolkningen och Karl XII till sist "då intet annat syntes hjälpa" lät "uppbränna en hel stad (Nieszawa, sydost om Thorn) och hänga dess borgare"(s. 99).

Karl XII-beundraren August Quennerstedt (1837-1926) publicerade 1916 essäsamlingen Ur Carl XII:s lefnad. Ett av bokens kapitel ägnas belägringen av Torun och där kommer författaren också in på Nieszawas öde: "Försöket att uppvigla befolkningen i nejden mot svenskarna stäfjades af Carl därmed att den lilla staden Nieszava blef bränd och några borgare hängda därför att de hjälpt till vid nedhuggandet af en liten svensk afdelning, som hållit staden besatt" (del 1, s. 83). På vilken grund Quennerstedt låter originalets "bårgarna" bli "några borgare" framgår inte, varför man misstänker att saken kan ha varit aningen känslig för honom - hade verkligen hans store hjälte låtit genomföra en veritabel massavrättning?

Frans G. Bengtsson tar givetvis också upp Nieszawa i Karl XII:s levnad (1935). Trots sina stora beundran för kungen citerar han ett långt stycke ur brevet till Rehnskiöld, noterar hårdheten i bestraffningen och Quennerstedts "förhoppning" att det inte var alla borgare som hängdes. Men, säger Frans G. Bengtsson, som något närmare om denna episod inte verkar finnas bevarat är det bäst att avstå från såväl beklaganden som försök till ursäkter eller förklaringar. Han nöjer sig därför med att notera att den flitige Bibelläsaren Karl XII i varje fall hade kunnat finna åtskilliga inspiration i Gamla Testamentet, där "höga militära mönsterherrar" som Josua, David och Judas Makkabeus, "ej ogärna, och med livligt gudomligt gillande" (s. 311) praktiserade dylika metoder. En kort analys av Frans G. Bengtssons förhållningssätt till brevet finns i Ivar Harries Legenden om Bengtsson, s. 291 ff.

1969 publicerade den framstående Karl XII-kännaren Sven Grauers i Karolinska förbundets årsbok en artikel med titeln Karl XII:s personlighet : försök till en analys. Grauers nämner givetvis ovan citerade brev och återger nyckelfrasen. Grauers skriver sedan: "Även om den samtida krigföringen i Europa förmodligen uppvisar samma metoder, som den svenska krigsledningen i här berörda avseenden använde - de krigförandes övergrepp mot civilbefolkningen i vår egen tid sakna, alla konventioner till trots, ingalunda paralleller - är det ingen tvekan om att Karl XII genom sina direktiv personligen bär ansvaret för den totala rättslöshet, vari de icke stridande försattes." (s. 31)

Journalisten och TV-profilen Åke Ortmark skrev 1996 en bok med titeln Ja-sägarna, i vilken Karl XII tas upp till behandling. Enligt min högst privata mening är det ett ganska egendomligt val, då ju den karolinska dagboks- och memoarlitteraturen visar upp en betydande flora av "nej-sägare", t.ex. Carl Piper, Adam Ludvig Lewenhaupt och Axel Gyllenkrook. Hur som helst, på sidan 18 dyker de hängda borgarna upp som ett exempel på "Det var också vanligt att utkräva ansvar från ett stort område om en oförrätt begåtts mot den svenska ockupationsmakten" (s. 17). Ortmark skriver också strax dessförinnan: "De besegrade och ockuperade behandlades med besinningslös hårdhet - inte alltid, men ofta."

Också på senare år har Nieszawa fortsatt att dyka upp i litteraturen. I Olof P. Bergs våldsamma uppgörelse med Karl XII i boken Carl XII och enväldet  (2002) citeras de välbekanta orden och Berg  fördömer kungens agerande att å ena sidan vid inmarschen i högstämda ordalag förklara sig som republikens vän och sedan å andra sidan i praktiken agera som en sentida Attila. Berg säger med ett intressant ordval att Karl XII "föregick med exemplet att skrämma befolkningen i de ockuperade områdena" (s. 43) genom bränningen av Nieszawa och hängningen av borgarna. 

Bengt Liljegren tar i sin betydligt mer lugna biografi också upp Nieszawa och skriver (s. 125): "Och själv lade kungen inte fingrarna emellan. I augusti 1703 kunde han belåtet meddela Rehnskiöld att han nyligen hade 'bränt upp en hel stad och hängt borgarna'." Bortsett från den svårkontrollerade uppgiften om Karl XII:s sinnesstämning är det i all sin enkelhet en korrekt återgivning av den aktuella frasen. Men likt så många av sina föregångare accepterar Liljegren den såsom en korrekt redovisning av det faktiskt skedda.

En förra året utgiven svensk roman om Karl XII går väl knappast att gå förbi i det här sammanhanget, särskilt som den går ett steg längre. Författaren har sålunda inte nöjt sig med att citera de klassiska raderna utan har tagit sig för att "förbättra" dem genom att  låta "bränt up een hel stadh och hängt bårgarna" ersättas av "bränt upp hela staden Niezsawa och hängt borgarna." Denna kreativa citeringsteknik gör sig naturligtvis bra i TV och den öppnar onekligen oanade möjligheter för urkundsutgivningen, men personligen tycker jag nog att det är bäst att hålla fast vid brevets verkliga innehåll.

Tryckta källor

I Jöran Nordbergs stora krönika Konung Carl XII:s historia (1740) nämns Nieszawa. Han skriver: "I detta upsåtet gingo de 4 mihl ifrån Thorn, til en liten Stad Nisehaua der deras för-troupper öfwerföllo Lieutenanten --- Horn, hwilken med sina 20 man förswarade sig det bästa han kunde / men kom allenast sielf tredie der ifrån; se andre blefwo nederhugne. Konung CARL räknande genast ut deras dessein, och skickade fördenskull mera manskap, på andra sidan, til den lilla fläcken gent emot Thorn, der Majoren Trautvetter låg. Så sändes ock 300 man at bränna op Staden Nischua, efter Borgerskapet hade hulpit til at ombringa de Swenska. När detta partiet kom igen / fick man höra / at fienden wändt om / och dragit sig åt Stor-Pohlen." (D. 1, s. 388)

Nästa bidrag kom genom den samlade utgåvan av Karl XII:s egenhändiga brev 1893 (se ovan). I förordet gör utgivaren Ernst Carlson, Fredrik Ferdinands son, en genomgång av vad breven säger om Karl XII:s karaktär och kommer då givetvis också in på de av Beskow ifrågasatta breven till Rehnskiöld. Carlson menar att de visar att  "under det ständiga fältlifvet hade hos konungen utbildat sig en beundransvärd kraft men även en skoningslös hårdhet och likgiltighet för andras lidanden, som verkar frånstötande." (s. xxx-xxxi). Carlson menar vidare att breven måste ses i ljuset av tidens krigföringssätt, men också som ett bevis på att Karl XII var en retlig natur som reagerade på motstånd genom allt hårdare metoder. Dessa var tänkta att fungera, enligt Carlson, som ett politiskt påtryckningsmedel mot de motspänstiga, men fick istället rakt motsatta följder.

Nästa pusselbit kom 1913, då Carl v. Rosen publicerade Olof Hermelins brev till Samuel Barck. Hermelin berättar i ett brev daterat den 23 augusti följande: "Den 18 anföll fienden wårt parti af 20 dragoner uti en liten stad Nischava, som ligger 4 mil härifrån på andra sidan, och mästa delen nedergiorde. Capitain Lieutenant Horn, som där låg, har warit warnad, har ock 3 gånger skrifwet til Lagercrona där om, ock begiärt antingen förstärkning, eller befalning at gå därifrån: men som intet dera är skiedt, har denna olyckan händt, til hwilken nu eftter wanligheten ingen will hafwa skuld. Den 20 utskickades ett parti af 260 mann at upbränna staden, som dock synes, om jag törs säga, oskyldig, emedan inwånerna ock särdeles posterna ."[ska dock möjligen vara "pastoren" (min anm.)]" giort warning om fiendens ankomst." (s. 53)

Detta kan sägas vara det underlag på vilket historikerna, i varje fall efter 1913, har byggt sina skildringar och sina värderingar. Som nämndes i min artikelserie om Nieszawa på www.karlxii.se finns det dock mer - Gustaf Wilhelm Coyets kompanijournal. Denna utgavs redan 1914 av August Quennerstedt, men vare sig han eller någon efter honom tycks ha noterat att Coyet berättar ganska utförligt om Nieszawa. Orsaken till förbiseendet ligger förmodligen i att man inte har kopplat ihop Coyets kaptenlöjtnant Horn med Nordbergs löjtnant Horn. I kompanijournalen berättas att Horn och 20 dragoner den 16 augusti 1703 sändes iväg för att hämta skanskorgar. Den 19 kom han tillbaka och hade då förlorat hela sin avdelning på två man när. Dagen därpå återvände dock ytterligare en man och en bonde kom tillbaka med en av de saknade männens häst. Längre fram i journalen berättas att fyra man återkom den 24 oktober, sedan de hade släppts ur fångenskapen. Dessa uppgifter rör dessutom enbart Coyets eget kompani, varför de svenska förlusterna vid Nieszawa till sist kan ha visat sig vara mycket obetydliga. Men det visste man förstås inte när Horn kom tillbaka till lägret den 19 augusti, åtföljd av endast två dragoner.

Verkligheten bakom myten : otryckta källor

Genom Coyets journal går det alltså att fastställa att den svenska styrkan hörde till Skånska stånddragonregementet och att den hos Nordberg förnamnslöse Horn hette Svante Horn af Åminne (1675-1756). Detta gör att det i Riksarkivet går att finna en rapport skriven av Svante Horn i lägret vid Torun den 4 september 1703. Horn berättar att hans avdelning lämnade regementet den 12 augusti (inte den 16, som kompanijournalen anger). Dagen därpå kom man till Nieszawa, där 400 skanskorgar skulle hämtas. Dessa var dock inte färdiga, varför avdelningen först begav sig till en annan stad där också korgar hade beställts. Klockan 12 den 18 augusti återvände man till Nieszawa. Horn, som hört uppgifter om att fientliga styrkor skulle finnas i närheten och även hade informerat Lagercrona om detta, frågade vid ankomsten borgmästaren och prosten om det fanns något att frukta. De sade sade sig inte veta något säkert, men förmodade att det inte fanns anledning till oro. Horn lät då sin trupp slå läger hos prosten. Klockan ett på natten, berättar Horn, gav en av posterna "tillkiänna något allarm war på gatan". Horn sände då ut sin polsktalande dräng, som nästan genast träffade på borgmästaren. Denne sade att det som hördes endast var borgerskapets egen vaktstyrka. Strax därpå anfölls svenskarna av en styrka som Svante Horn uppskattade till 300 man, vilka han hävdar var "Borgare och Slijke". Efter att svenskarna en tid hade försvarat sig bakom det plank som omgav gården började ammunitionen tryta och Horn beslöt då att försöka göra ett utbrytningsförsök. Under detta blev 8 man efter och endast Horn och två dragoner kunde ta sig tillbaka till lägret. Svante Horn berättar avslutningsvis att när straffexpeditionen, ledd av major Leijonhielm, återkom medföljde två dragoner. De hade lyckats gömma sig i en närbelägen skog sedan deras hästar hade blivit nedskjutna. 

Relationen innehåller alltså bland annat upplysningen att majoren vid Kalmar regemente Anders Leijonhielm ( 1655-1727) ledde straffexpeditionen. Detta gör förstås sannolikt att den styrka han medförde åtminstone delvis kom från Kalmar regemente. Nu är det så lyckligt att det bland Kalmar regementes handlingar i Riksarkivet finns en journal, eller åtminstone ett utdrag ur en journal, hållen från oktober 1701 till december 1704. Den var uppenbarligen inte känd av Antoni, men har senare använts av bl.a. John Crafoord för en uppsats i Karolinska förbundets årsbok 2000.  I Folke Rudelius arkiv (KrA) finns en avskrift av nämnda journal och den visar sig kunna ge just den information som hittills saknats:

"d. 19 Augustij blef igenom Majoren Leijonhielm af Öfwerste Rancks Regementet uth Commenderat med behörige Officerare och 200 gemena hwar af 100:de af samma och 100:de af Jönkiöpingz Regementet, hwilka alla giordes beredna med de wijd Regementerna befintel:e Chrono-, Officerares- och Compagnie hästar till att uthplundra och upbränna fläcken Mniziewa och några håf der om kringh för dett derass principaler och Innewånare giort något nederlag på ett lijtet partij Dragoner som legat uthi Mniziewa att tillhålla dem der förfärdiga någre Skantz korgar, dett Majoren Leijonhielm effterkom, och lät förbränna någre håf, och förbem:te fläck, sampt uthaf Inwåhnarne i Mniziewa låtit uphängia 3 stycken, hwilka warit med fienden och slagit på dessa Dragoner.

D. 23 Augustij kom Majoren Leijonhielm tillbackars med detta partij."

Staden Nieszawa brändes alltså, precis som Hermelin berättar. Att Hermelin inte nämner något om hängda borgare beror förmodlgen på att det bara handlade om tre stycken, i en ort som på den tiden hade flera hundra invånare. Den konklusion man tvingas dra är alltså att Karl XII:s "bårgarna" inte ska tolkas efter bokstaven, utan förmodligen mer som ett slarvigt uttryck för upprördhet över det öde som drabbat Horns avdelning, en känsla som säkert hade stegrats sedan han från Rehnskiöld den 25 augusti fått höra att en avdelning under överstelöjtnanten Königsheim sex dagar tidigare blivit helt uppriven i närheten av Mielzyn. En annan möjlighet är givetvis att 21-åringen inför läromästaren Rehnskiöld ville visa handlingskraft och beslutsamhet, hur tuff han minsann var emot de som vågade trotsa honom och hans armé.

Av det faktum att Leijonhielms avdelning utsändes redan samma dag som Horn hade återkommit till det svenska lägret framgår att utsändandet av straffexpeditionen måste ha varit en närmast reflexmässig åtgärd, vidtagen utan någon direkt förberedande utredning. Rimligtvis hade man föga mer än Horns egen första muntliga rapport att gå på och den var förmodligen inte smickrande för borgmästaren, som ju i den skriftliga rapporten författad två veckor senare, under betydligt lugnare omständigheter, framstår i en rätt suspekt dager. Det man förstås frågar sig är om borgmästaren var en av de tre som hängdes, i varje fall i den skriftliga relationen är det bara han och prästen som särskilt nämns. Det bör givetvis också poängteras att Horns relation är en partsinlaga, författad av okänd anledning ett par veckor efter överfallet. Det är fullt möjligt, rentav sannolikt, att borgmästaren i Nieszawa skulle ha givit en betydligt annorlunda bild av det inträffade. Kanske är det rentav något i den vägen vi kan se spår av i Hermelins brev. Däremot menar jag att vi befinner oss på betydligt fastare mark när det gäller Leijonhielms expedition, journalförfattaren skulle knappast ha haft någon anledning att frisera uppgifterna om antalet hängda.

Det intressanta med den här historien är hur Karl XII:s egenhändiga brev har uppfattats. Det är ju t.ex. omvittnat att han i brev hem bagatelliserade slaget vid Poltava och sin egen blessyr. Detta har ibland uppfattats som ett tecken på hans bristande verklighetsförankring, men enligt min mening måste de breven uppfattas på ett helt annat sätt. De är istället uttryck för att han ville dämpa den naturliga oron hos de hemmavarande och inge tillförsikt. Nu har jag visserligen inte närmare studerat brev från 1800-talets Amerikaemigranter, men säkerligen hamnade en och annan av dem i något annat än det paradis de måhända hade hoppats skulle möta dem på andra sidan Atlanten. I den mån de skrev hem misstänker jag att detta inte alltid framgick så tydligt av breven. Karl XII spelade förvisso en roll som han sällan eller aldrig kunde gå ur som enväldig härskare över en stormakt. Men han var knappast mer än människa och lika väl som han kunde visa gränslös sorg efter äldsta systerns död, lika väl kunde han säkert ge uttryck för helt andra känslor när avdelningar ur hans armé råkade i olycka. Enligt min mening bör man alltså läsa även Karl XII:s brev med såväl ett kritiskt sinnelag som en känsla för den situation i vilken de skrevs - och detta bör man göra alldeles oavsett vad de innehåller.

Låt mig också avslutningsvis poängtera att ovanstående genomgång måhända går att utveckla. Horns rapport och journalen från Kalmar regemente ger onekligen svar på väldigt många frågor, men det är alls inte otänkbart att det i andra samlingar kan finnas ett och annat som kan komplettera. Sedan får man inte förglömma möjligheten av det även i Polen kan finnas intressant material, även om detta inte har avspeglat sig i stadshistoriken Dzieje Nieszawy. Nieszawa är f.ö. säkert inte något unikt fall, för den som vill undersöka andra vedertagna "sanningar" finns det säkerligen ofta en hel del att hämta i arkiven. "Challenge everything" är en utmärkt devis även i historiska sammanhang, allt som krävs är egentligen envishet och intresse.

(Artikeln har tidigare varit publicerad på www.karlxii.se, men har sedan något bearbetats)

Källor:

Antoni, Fr. Rudolf, Fälttåget i Polen 1703 // Karolinska förbundets årsbok. - 1914. - S. 53-124.

Bengtsson, Frans G., Karl XII:s levnad. - Stockholm, 1935-1936.

Berg, Olof P., Carl XII och enväldet. - Göteborg, 2002.

Beskow, Bernhard von, Karl XII. - Stockholm, 1868-1869.

Beskow, Bernhard von, Karl XII i Alt-Ranstadt. - Stockholm, 1866.

Carlson, Fredrik Ferd., Sveriges historia under konungarne af pfalziska huset. D. 7. - Stockholm, 1885.

Coyet, Gustaf Wilhelm, Kompani- och kommando-journal vid Skånska stånddragonerna // Karolinska krigares dagböcker jämte andra samtida skrifter. D. X. - S. 193-426. - Lund, 1914.

Dzieje Nieszawy. T. 1. - Torun, 2004.

Extract af dett Journal som hållitz... // Krigsarkivet, Folke Rudelius arkiv, vol. 4. (avskrift)

Fryxell, Anders, Berättelser ur svenska historien. D. 21. - Stockholm, 1856.

Fryxell, Anders, Anmärkningar mot Bernhard von Beskows skrift: Karl XII i Alt-Ranstadt // Historiskt bibliotek. 4. - S. 229-290. - Stockholm, 1878.

Grauers, Sven, Karl XII:s personlighet // Karolinska förbundets årsbok. - 1969. - S. 7-34

Harrie, Ivar, Legenden om Bengtsson. - Stockholm, 1971.

Hermelin, Olof, Bref från Olof Hermelin till Samuel Barck 1702-1709. - Stockholm, 1913.

Horn, Svante, Relation över partiet, som jag underteknad d: 12 Augusti... - // Riksarkivet, Krigshistoriska samlingen, M 1459.

Karl XII, Konung Karl XII:s egenhändiga bref. - Stockholm, 1893.

Liljegren, Bengt, Karl XII. - Lund, 2000. 

Nordberg, Jöran, Konung Carl XII:s historia. - Stockholm, 1740.

Ortmark, Åke, Ja-sägarna. - Stockholm, 1996

Quennerstedt, August, Ur Carl XII:s lefnad. - Stockholm, 1916.

samt

en förra året utgiven "sann", biografisk roman om Karl XII av en författare som jag ska låta förbli anonym.     

Noter

(1). Karl XII, Konung Karl XII:s egenhändiga bref / samlade och utgifna af Ernst Carlson. - Stockholm, 1893. - S. 246-247

(Under arbete)

© Bengt Nilsson
benni@bibl.liu.se

Senast uppdaterad: 2006-07-21